I begynnelsen användes sminket av jägaren som genom kamouflage av lera, dolde sig från djur och främlingar. Människan upptäckte snart att den som ville vara ett med naturen, var tvungen att likna den. De första färgerna var svart, och brunt och blev ett kommunikationsmedel och en social markör. Därefter kunde man nyttja gula och röda leror och sist kunde människan tillverka gröna och blåa nyanser.

I Oceaniens övärld började människan att tatuera sig permanent och det upptäcktes av engelsmannen James Cook, under sina resor 1768-1771. Vidare runt i världen beskrev han hur kvinnorna på Nya Zeeland smorde in sina ansikten i rödockra, olja och männen rapporterades med krigsmålningar av kol. Cook reste sedan till Australien och Tahiti, där målade man ansikte och kropp i vita mönster och smorde in håret med kokosfett. Dessa upptäckter fortsatte, glittrande glimmer på Hawaii och svarta, röda och vita ansikten vid Noothasundet.

Hur människan sminkade sig berodde dels på kön, land och tillgång men också vilken social klass man tillhörde. Från det sumeriska riket (5000f. Kr) till de babyloniska och assyriska (600f. Kr), nyttjade både män och kvinnor sminket likvärdigt. I Europa på 1700-talet var sminket förbjudet för fint folk och i vissa delar fick det fattiga folket använda gultonat puder medan överklassen använde vitt ansiktspuder. Detta varierade kraftigt och efter ett tag kunde man urskilja det motsatta.

I Egypten förstod man att sminket bra för att skydda ögonen mot insekter medan oljor och puder skyddade mot den starka solen. Till olika sorters smink hörde olika sorters mat för att minska och förebygga effekterna av bly och arsenikhaltiga färgämnena. Under denna tidsperiod skapades också sminkösyrket och man hade slavar som målade munnar och utförde manikyr. De egyptiska damerna målade med kol runt ögonen och använde turkos skugga gjord av grön koppar och bly. Kleopatra badade i åsnemjölk och männen smorde in sina kroppar med kryddiga och väldoftade oljor. Under Kleopatras tid har man även funnit små smyckeskrin, parfymburkar och utsmyckade askar för sminkförvaring.

I Grekland under de babyloniska och egyptiska kulturerna användes smink av rituella, medicinska och hygieniska skäl. Sminket gjordes av björnfett, lampsvärta, myrägg och mosade flugor. I Antikens Rom användes starka blekmedel som resulterade i skallighet och man försökte åtgärda problemet med inpackningar av gödsel.

Det sägs att Europas första skönhetssalong öppnades i södra Spanien år 840 och inspirationen spreds sedan vidare till handelsstäder i Italien på 1300-talet. Under 1500-talet i England skulle riddartidens damer vara bleka och de skyddade händer mot solen och applicerade vitt puder, tillverkat av vetemjöl. Håret blektes med lut och man plockade bort ögonbrynen. Under denna era skapades skönhetsidealet av drottning Elizabeth I med sina röda läppar och blåmålade ådror kring tinningarna. Hon använde blyvitt och masker av äggvita, mald alabaster och lera för att förstärka sin blekhet. Under 1600-talet skapades ett politiskt motstånd mot puritanerna och lojaliteten mot kungahuset betonades genom lyxliv av kläder, smycken, smink och parfym.

Under 1700-talet i Frankrike var det kontrasternas tid med kritvita ansikten, svarta moucher, skarp rouge och grå peruk. Den dåliga hygienen doldes av kraftiga parfymer såsom sibet och mysk. Man behandlade också ögonen med belladonnadroppar för att vidga pupillerna som ledde till nedsatt syn. Samtidigt i England började sminket betraktas som billigt och bedrägligt. Ett resultat av det nya synsättet var en kraftig sminkskatt som infördes 1786. Några år senare skulle kvinnan behålla sin oskuldfullhet, vara klen och känslig. För att uppnå den rätta sjukligheten fick kvinnorna överdosera solskydd och skadliga ämnen.

Under 1900-talet var sminket tvång för kvinnan men tabu för mannen. Helena Rubinstein öppnade en skönhetssalong i London 1908 och hennes kunder arbetade mestadels på teatrar. För att synas i tv-rutan under stumfilmsepoken var man tvungen att betona sin makeup. Efter ytterligare en tid försvann statusen med en blek hy och solbrännan betydde inte längre att du var arbetare, man var brun för att man hade råd att resa utomlands. Efter 30-talet var industrin igång och man godkände användningen av både läppstift, rouge och ögonmakeup. Supermodeller på 80-talet hade ett behov av makeup artister, filmstjärnor blev trendsättare och fortsätter i stor utsträckning att vara det än idag.